Sorgens grepp
Sorgen har tagit tag i mitt hjärta med sådan kraft att jag går som i ett töcken. Ibland känns det ok, andra dagar så får jag som en overklighetskänsla och vissa dagar är bara nattsvarta.
Hon var en sån självklar del i vårt liv, i vår flock. I 10½ år har hon funnits där. När man vaknar på morgonen, när man lagt sig på kvällen. Vi har hittat på så mycket tillsammans och så nu helt plötsligt så finns hon inte. Det är en helt sjuk känsla.
Men vi vet att hon är hemma hos oss ändå. På kvällen, samma dag som hon somnade in, så hörde vi när hon hoppade ner från sängen i sovrummet. Häromkvällen när jag lagt mig så hade jag puttat igen dörren. Helt plötsligt så öppnas den helt, precis som om hon hade puttat upp den med nosen, så som hon alltid gjorde. Det finns ingen annan förklaring till dessa händelser än att hon är hemma, bara i en annan form, och det gör mig trygg.
Jag kände mig alltid så trygg hemma med henne. Hon var min "bodyguard" och första dygnet utan henne var fruktansvärt. Hade en otrygghetskänsla och panik i bröstet. En slags känsla av "jag klarar inte det här". Men det känns lugnare i kroppen nu. Kanske är det för att hon finns där hemma. Kanske är det för att jag är stolt över mig själv att hon fick ett så värdigt slut som hon fick. Det hade vi lovat henne och det höll vi. Vi gjorde det för hennes skull, för att hon förtjänade ett värdigt slut.
Älskade Liten Java, om du bara visste hur mycket du fattas oss. Vi har älskat dig från första dagen vi såg dig och vi kommer att älska dig för all framtid. Du har för evigt en bit av mitt hjärta. Vänta nu där vid regnbågsbron som du lovade, så att vi kan gå över den som en hel flock när det är dags. Mattes älskade hjärta.
Kommentarer
Åsa
Otrygg är det rätta ordet.. Du skriver så bra mitt hjärta och jag känner så väl igen mig.. Det är tur att vi har varandra så att vi kan hjälpas åt att minnas denna underbara varelse.. Och tillsammans ta oss igenom ytterligare en sorg.. Jag älskar dig!!
Trackback
