X
Jag tror att man på ett väldigt enkelt sätt kan dela befolkningen i två läger. På ena sidan har vi dom par som inte har några problem att prata om sina ex med varandra. På den andra sidan har vi dom par som absolut inte vill veta något alls om sin partners ex.
Jag är i gruppen som inte alls har problem med det. Snarare tvärt om. Jag vill veta så mycket som möjligt om hur min partner hade det tillsammans med sina ex. Vilka dom var, om dom bodde ihop och i så fall var, vad dom gjorde tillsammans, resor dom gjort osv osv.
Varför?? Jo, för jag anser att våra ex har en stor del i hur vi är som människor nu. Man kan väl enkelt säga att jag är den person jag är idag mycket tack vare mina ex. Allt man gått igenom tillsammans med dom, glada stunder, gräl och upplevelser. Så om man ser det på det sättet så förstår jag inte vad det är som är så hemskt att diskutera sina gamla ex. Jag menar, jag har ju faktiskt levt ett liv innan jag träffade min nuvarande partner och det har han/hon också gjort. Att utesluta sin partners ex är som att utesluta en stor del av ens partners liv. Och iallafall jag är sådan, att om jag älskar någon så vill jag veta så mycket som möjligt om den personen.
Jodå.. Jag försöker!!!
Periodvän
Kan det vara så att man har vänner som bara är menat att dom ska finnas i ens liv en viss period?
Jag har några vänner som jag har känt i hela mitt liv, eller iaf väldigt länge. Sådana där vänner som på nåt vis alltid finns där trots att man inte alltid hörs så ofta. En sån där vän, som man vet att oavsett hur längesedan det var man pratades vid, kan ringa till mitt i natten om det skulle behövas och dom skulle ställa upp utan att blinka. En vän som när man träffas känns som om det var igår man umgicks även om det kanske var flera månader sedan. En riktigt nära vän som vet det mesta om en.
Jag har även "nyfunna" vänner som på kort tid har kommit mig riktigt nära och jag är så otroligt tacksam för att dessa människor har kommit in i mitt liv!!
Och vi ska inte glömma dom "nygamla" vännerna som man har känt länge, men som börjar komma en närmare och närmare och som man känner att man gillar riktigt mycket!!
Sen har det passerat några vänner genom mitt liv som har funnits där för mig, och jag för dom, i perioder. Man har varit väldigt nära vänner och umgåtts intensivt i allt från ett halvår upp till flera år, och så en dag, så poff, slutar man umgås. Först så tänker man inte på att umgänget börjar glesas ut. Det kan vara mycket på jobbet eller livet hemmavid. Man stannar upp och tänker, men shit, vad det var längesedan jag pratade med henne/honom, och så slår man dom en signal. Sen händer samma sak igen. Veckorna går och man upptäcker att nu var det så där längesedan igen. Nytt samtal från ena eller andra hållet, och ofta avslutas samtalen med: "Nu måste vi verkligen träffas snart"...
Men...
Så blir det inte.
Till slut blir veckor till månader och månader blir till år, och man inser att man nog har tappat kontakten. Man kanske har kvar varandra som vänner på facebook men inte ens där kommenterar man varandras inlägg längre.
Hur kommer det sig att det blir så? För oftast är detta personer som man tycker väldigt mycket om och som man skulle vilja fortsätta umgås med. Är det så att man på nåt vis växer isär?
Eller kan det vara så att det inte var meningen att man skulle vara vänner längre? Kan det vara så att det var meningen att jag skulle finnas där för min vän (eller hon/han för mig) under en viss period i livet bara? Kanske hjälpa denna vännen att ta sig igenom något jobbigt och när vännen har kommit på fötter så är mitt uppdrag slut. Mission accomplished liksom.
Kan det vara så? Hur som helst, så saknar jag dessa vänner...
Respekt
Att som artist SE sina fans, DET är stort för mig!!
Jag vill hylla alla artister och andra förebilder som visar respekt och ödmjukhet gentemot sina fans. Det borde vara en självklarhet, men det är långt ifrån alla som inser det.
Att efter en konsert komma ut och skriva autografer, kramas och "mingla" med sina fans.
Att titta sina fans i ögonen och faktiskt lyssna på vad dom har att säga när man träffas.
Att ge respons tillbaka i sociala medier när fansen skriver på facebooksidor eller gästböcker.
Att på riktigt uppskatta ett "fanmail" och att faktiskt även svara på det vid mån av tid.
Att applådera sina fans när artisterna vinner guldplattor eller hamnar högt upp på försäljningslistorna.
Att mitt i en låt under pågående konsert sluta sjunga och fråga hur det står till med en flicka i publiken som gråter.
Det inhyser respekt! För utan fansen skulle artisterna inte vara där dom är idag.
Tränar du?? Skaffa dig en riktig hobby...
Jag kan bli så provocerad av orden ovanför. Tänkte på det när det var en "diss" i Rix morronzoo`s Hissa & Dissa härom dagen. Träning dissades och man skulle skaffa sig en riktig hobby. Men vem är det som avgör vad som är en hobby för en annan människa? Jag har två hobby´s, löpning (träning) och hundarna. Vilket av det tjänstgör som en äkta hobby? Är det mer legitimt att träna hund än att träna sig själv? Eller tvärt om? Eller måste man samla frimärken eller sticka för att det ska räknas som en hobby?
Många verkar tro att bara för att man tränar så är det inte av glädje man gör det utan ett måste. Och visst, för en del så kanske det är så. Dom tränar för att leva upp till andra människors krav på hur man ska se ut. En del kanske t o m tränar bara för att det råder träningsfeber i Sverige nu. För att det är något som alla gör. Gör man det inte så är man "ute" och det kan man ju inte vara, gud förbjude. Det gymmas och det yogas i varenda hörn och gymmen svämmar över av människor som spänner musklerna och kikar på varandra i smyg. På andras kläder, andras muskler och kroppar i allmänhet.
Framförallt löpningen har blomstrat igen på samma sätt som den gjorde på 80-talet. Aldrig har vi väl varit så många som springer som vi gör nu. Gammal som ung, smal som överviktig. Många lopp blir fulltecknade bara några dagar efter att det går att anmäla sig.
En faktor till att just löpningen är så populär tror jag har att göra med lättillgängligheten. Det enda som du egentligen behöver är ett par ordentliga skor, sen kan du utföra din träning var som helst i världen.
Jag springer inte för någon annans skull. Jag springer för min egen skull. För att må bra. För att känna endorfinerna rusa. Det är min tid, mitt lilla andningshål i vardagen. En tid som jag uppskattar och värdesätter något enormt. En tid som jag njuter av och som jag tycker är roligt.
Är det inte just det som är en hobby? Egentid där man gör något som man tycker är roligt och som ger en något...
Underbar upplevelse
Har precis kommit från en spelning med Takida. Eller jag säger som deras sångare Robban, inte spelning utan "deras lilla experiment".
Dom bestämde sig för att göra något helt annorlunda. En sittande konsert, unplugged, som dom kallar för Boxroom Tour. En konsert med "vardagsrumskänsla" och närhet. En lite mer naken upplevelse där man fick se bilder från bandmedlemmarna från att dom var små till nutid. Vissa bilder var "oborstade och ocensurerade" vilket förhöjde närhetskänslan och under konserten fick man ett mobilnummer som man kunde sms:a in frågor till bandet, som dom svarade på live under kvällen mellan låtarna. Det blev en hel del skratt och det var trevligt att få "lära känna" alla i bandet och inte bara frontfiguren.
Låtarna under kvällen var avskalade och vackra och det var en fröjd att se Robban stå rätt upp och ner i jeans, t-shirt, håret i en tofs och barfota leverera låt efter låt med sin underbara röst.
1 timme och 45 minuter gick alldeles för fort och fanns det en "replayknapp" så hade jag tryckt på den om och om igen.
Åldersnöjd
Varför är det så många som vill vara en annan ålder än den man är i just nu?
Många barn vill vara tillräckligt gamla för att få bestämma mer över sig själva, bli myndiga, att få flytta hemifrån eller kanske komma in på det där utestället. Dom vill vara vuxna och försöker att agera och klä sig vuxet redan i 10-års åldern.
Många 30-40 åringar skulle göra vad som helst för att vara 18 år och singlar igen. En del längtar t o m till pensionen för att slippa jobba och kunna resa, pyssla i trädgården eller bara göra det dom behagar hela dagarna. Sen har vi dom som är galet rädda för att bli gamla. Det botoxas, opereras och smörjs krämer till höger och vänster. Minsta lilla rynka skapar panik och framkallar hysteriskt glassfrosseri för tröst.
Många äldre drömmer om sina yngre dagar, att få vara unga och kanske friska igen. Kanske slippa ensamheten som så många upplever på ålderns höst. Att få ha ett jobb att gå till igen och känna sig behövd i samhället.
Jag erkänner, nog kan jag också se mig själv i spegeln och ogilla att mitt ansikte fått rynkor. Att det har börjat komma lite gråa hår på huvudet. Att saker och ting börjar dra sig neråt av gravitationen. Visst skulle det vara najs att vara yngre. Inte ha lika mycket ansvar. Men livet är alldeles för kort för att inte leva i den åldern man är i. Och helt ärligt så tror jag att den åldern jag är i nu helt klart är den bästa. Jag är inte ung och "dum", men jag är inte gammal heller. Jag är liksom "ung" med en hel del livserfarenhet. Jag trivs med att vara "snart 40".
Varför gå och nojja över något som man inte kan göra något åt? Vi blir äldre. That´s life! Oavsett hur gammal man är så är vår bästa tid nu. Det är allt vi har. Nu. Njut av den och din ålder.
Unga och rörelse
Hur ska våra barns framtid se ut när dom knappt rör på sig i sitt vardagliga liv?
När jag var barn så var rörelse en naturlig del av mitt liv. Var jag inte ute och cyklade med kompisar så var jag ute och cyklade långa härliga rundor med min pappa runt grannskapet. Så fort man träffade kompisar så var det hopprep, twist, utforskning av skogsdungar eller spela fotboll på någon gräsplätt någonstans. Var man hemma och inte hade nåt att göra så behövde man bara gå ut på gården, där fanns hur många barn som helst alla leka med och det var mestadels aktiva lekar. Lekar man blev andfådd och lite svettig av. Hade man varit inne länge någon dag så fick man ofta höra från sina föräldrar: "ut och lek med dig, du kan inte sitta inne hela dagen". Hur många föräldrar säger så till sina barn idag?
I skolan så främjades rörelse. Visst hade man velat vara inne på rasten ibland, men vår lärare var noga med att vi skulle gå ut för att få luft och röra på oss så att vi skulle orka sitta still och koncentrera oss på lektionerna. Vi hade gympa två gånger i veckan + att man hade "fria timmen" där man kunde välja vad man ville göra och då fanns det många val som var någon sorts rörelse.
Något av det roligaste jag visste inträffade någon vecka innan skolavslutningen på våren. Då hade hela skolan en brännbollsturnering och alla klasser mötte alla. Vi hade ofta friluftsdagar där man fick prova på allt möjligt, från luftgevär till ridning. Vi besökte även simhallen flitigt där stor fokus var på att lära sig simma eller att bli bättre på det. Man tog olika simmärken och man var alltid lika stolt när man kom hem med ett nytt och kunde visa upp hemma.
Många av dagens barn leker och umgås så här.
Dom här barnen har föräldrar som är i samma ålder som mig och har antagligen haft en liknande uppväxt med rörelse som ett naturligt inslag i sin vardag. Föräldrar som vet hur viktigt det är att man rör på sig för att kunna ha en kropp som ska fungera hela livet. Hur kan man som förälder tycka att detta är ok?
