Psykiskt sjuk? FY skäms!!!
Varför är det fortfarande belagt med så mycket skam för att man har en psykisk sjukdom? Eller är det bara den äldre generationen som fortfarande känner så? Det är lite skamligt att ha "dåliga nerver" och hamna på "hispan". Och med äldre menar jag närmare pensionsåldern och uppåt. Det döljs för vänner och oftast vill man inte ha besök på sjukhuset även om det är en del av den viktiga läkningen, kontakten med andra människor.
Den yngre generationen är mer van vid olika psykiska diagnoser. Det är olika bokstavskombinationer till höger och vänster. Det skrivs om utmattningsdepressioner ända ner i skolåldrar och uttrycket att "gå in i väggen" är något som många slänger sig med daglig dags när det är lite jobbigt på jobbet, utan att faktiskt veta vad det verkligen handlar om. Att ha gått in i väggen på jobbet botar man inte med en öl på krogen på lördag kväll och pizzahäng i soffan på söndagen, för att sedan gå tillbaka till jobbet på måndag igen.
Vad som ofta glöms bort är att en psykisk sjukdom inte bara drabbar den insjuknade, utan det drabbar även hela familjen och dom närmsta anhöriga. Det är uppgivenhet, sorg, förtvivlan och maktlöshet som slår hårdast och hur man än vänder sig så blir det oftast fel. Det kan föra familjemedlemmar närmare varandra eller splittra hela släktskap.
Jag är glad att det i medier har börjat lyftas fram mer. Det har nyligen gått en reklamjingel på radion där dom säger att 1 av 4 kommer under sitt liv i kontakt med någon form av psykisk sjukdom, antingen genom att själv drabbas eller att få vara anhörig eller vän till någon som drabbas. Min tanke på det blir, BARA 1 av 4??? Jag tycker det låter lite.
Min uppfattning är att dom flesta känner någon som har någon form av psykisk åkomma, om man tänker efter lite.
Traditioner
Är traditioner viktiga? Jag måste nog svara både ja och nej på den frågan. Jag tror att det var viktigare för mig när jag var yngre än vad det är nu. Men vad beror det på? Beror det på att jag inte har några egna barn som har ett barns förväntningar inför en högtid? Eller kan det vara för att man har ett arbete som måste bemannas dygnet runt, alla dagar på året? Man kan inte komma undan utan måste jobba några av högtiderna. Som nu t ex, jobbar jag hela påsken, och ja, det känns faktiskt helt ok. Eller är det bara för att högtiderna inte firas med samma personer och på samma sätt som förr?
Förr firade jag alltid påsk i Rapenskår utanför Skepplanda hos min moster och morbror. Alla kusinerna från mammas sida var där och det var mat i massor. Alla barnen fick stora påskägg med så mkt godis att man inte orkade äta upp och man umgicks utan tv. Påskhelgen var även ett slags infirande av vårens ankomst. Vi brände gräs för att det skulle växa upp friskt, fint och grönt gräs till sommaren och jag minns hur stolt jag var när jag var tillräckligt gammal och fick vara med och ha ansvar för en liten bit av "branden". Man stod och vaktade med en risruska och bestämde hur långt och hur mkt det skulle brinna. Jag minns lukten under tiden och hur man luktade efteråt. På kvällen när det hade blivit mörkt hade vi en stor påskbrasa som vi tillsammans hjälpts åt att samla ihop till.
Påsken var helt klart en favorithögtid tillsammans med midsommar som firades hos min pappa i Kvarnvik ute på Orust tillsammans med mina kusiner på pappas sida.
Men varför känns inte högtiderna lika viktiga nu längre?
Frågan är om jag har vuxit ifrån mina traditioner eller flyttat ifrån dom...
Med dessa funderingar vill jag önska alla en riktigt Glad och härlig Påsk, för det har jag!!
Förbud
Häromdagen drog en vän igång en utmaning: "Inte äta godis under april månad". Jag tackade fort ödmjukt men bestämt nej tack. Förbud är inte min grej. Verkligen inte. Jag har haft många förbud under mina år som har handlat om saker man inte ska äta. Inte äta godis, inte äta "snacks" (typ chips, ostbågar), inte äta rött kött, inte äta kolhydrater, ja, you name it.
Sist som jag hade "förbud" var för några år sedan som jag testade att äta efter GI-metoden. Den är indelad i olika faser när man börjar med "dieten" och i den första fasen så ska man undvika kolhydrater så gott det går. Alltså inget bröd, pasta, potatis, ris och frukt. Alltså allt det som jag gillar. Jag tyckte det var fruktansvärt och helt plötsligt så kunde jag inte tänka på annat än goda pastasallader, krämiga rotfruktsgratänger och frukt i massor. Jag drömde t o m om pastaskruvar på nätterna. Nog för att mat är något jag verkligen gillar och tänker mycket på, så var ju det här löjligt. Kände mig desperat och kunde lätt gått in i skafferiet och knaprat på en okokt pastafjäril.
Det är något som händer i mig när jag inte "får äta" en speciell sak. Istället för att hjärnan kopplar bort det så blir den inställd på det, som en missil. Asjobbigt! Och skulle jag, gud förbjude, stoppa en förbjuden sak i munnen så går det absolut INTE att bara ta en.
Så nä, förbud går fetbort för mig...
Utryckning
Såg ni dokumentären om den stora olyckan på Tranarpsbron i söndags? Jag blev helt fascinerad. Ja, alltså inte av själva dokumentären, för den tyckte jag var ganska platt, men av killen. Nu vet jag inte om han jobbade för polisen, ambulansen eller brandkåren, men han berättade att när han var på väg dit med sin kollega i utryckning med blåljus och siren så blir han omkörd av både personbilar och långtradare. Anledningen till att han inte kunde köra lika fort som dom brukar under utryckning var ju pga rådande väderlek, mkt mkt tjock dimma och blixthalka. Och min fråga blir ju då, HUR tänker dom som kör om?? Tänker man inte alls? Är man inte rädd om varken sitt eget liv eller andras?
När man ser hur många beter sig i trafiken så är det ett under att det inte sker fler olyckor än vad det gör. I somras var vi nere på Orust i Bohuslän och var med om två ganska obehagliga situationer.
Ena gången hade vi varit på Liseberg, klockan var sent på natten och vi var på väg tillbaka till min pappa på Orust från Göteborg. På landsvägen när vi kommit över på ön får vi möte av en bil som kör så fort (jag vet inte ens om jag kan uppskatta hur fort den körde, men jag överdriver nog inte om han/hon låg runt 150 km/h) så att vinddraget från bilen när den kör förbi gör så att vi kastas åt sidan. MKT obehagligt! Och det hade räckt att han/hon bara tappat lite kontroll och touchat vår bil, så hade det gått illa.
Andra gången var vi på väg och skulle handla. Körde mot Torp (ligger strax innan Uddevalla) på slingriga landsvägar som det är på öarna på västkusten. Bakom oss kommer det en postbil ganska fort. Gör en massa idiotiska omkörningar och kör även om oss. När den ska köra om bilen framför oss, så kastar han sig ut i en liten uppförsslänt där vägen är dold bakom en kurva. Naturligtvis får han möte när han är mitt för bilen han kör om. Som tur var så hann den mötande killen i bilen reagera och kastade sig in på en parkeringsficka som han turligt nog hade precis bredvid vägen där han körde. Hade inte den funnits där hade antagligen inte varken postkillen eller familjen i den mötande bilen levt idag. När vi körde förbi familjen i bilen så såg man hur chockade dom var. Killen satt bara där och slog ut med händerna. Postbilen fortsatte att köra om bil efter bil och till slut så tappade vi den ur sikte. Vi pratade om att man borde ha ringt till posten och pratat med den här killens chef. Dom kanske skulle tycka det var intressant att veta hur sina medarbetare beter sig i trafiken med postens bilar. Och det sjuka är, när vi kommer till ett trafikljus någon kilometer längre fram så kan ni gissa vem som står där vid ett rödlyse. Jo, just det, postbilen. Så mkt tid vann han på att köra fort, göra idiotiska omkörningar och riskera både sitt eget och andras liv.
Tänk om folk kunde tänka ett steg längre....
Ren njutning
Hemkommen från två dagars spavistelse på Hotell Lappland i Lycksele. Mamma och jag for dit och firade hennes 70-års dag och det var verkligen helt fantastiskt.
Själva spaavdelningen kändes betydligt "nyare och fräschare" än övriga hotellet, men jag ska absolut inte klaga på rummen. Sköna sängar, minisvit med soffgrupp och bastu i badrummet. Kunde ju varit värre.
Jag passade på att ta två behandlingar. En rygg och nackmassage och en fotbad med fotmassage. När jag gick till receptionen för att säga att vi kommit så stod det en jättegullig kille där. Min "gaydar" reagerade och när det sen visade sig att han skulle ha hand om mig på båda mina behandlingar så fick jag det även bekräftat. Jättetrevlig kille som hette Kim och vi pratade och skrattade oss igenom den 1½ timme som jag var där. En sak är då säker, ska jag dit någon mer gång så ska jag boka honom. Han var grymt duktig på att massera och han var inte rädd för att ta i. Det kändes även att han kunde det han gjorde. Och hejja mig för att jag sa det till honom och inte bara tänkte det.
Det fanns en tillhörande relax där man kunde sitta och vila lite när man inte var inne på behandlingar, badade bastu, simmade i poolen eller bubblade. Kan tänka mig att det är fantastiskt vackert där en sommarkväll. Hela spaavdelningen har panoramafönster som vätter ut mot Ume älv.
Det som är så underbart när man är inne på såna här ställen är ju att det är varmt och skönt, inte så där "badhuskallt" som det är i vanliga simhallar. Att sitta där och vifta på tårna, dricka lite vatten och äta en frukt var som balsam för själen.
På kvällen var vi inne på hotellets restaurang och åt middag. Fantastiskt gott och trevlig servitör.
Dag 2 skulle vi åka hem och efter en superduper god hotellfrukost tillbringade vi hela förmiddagen inne i spaavdelningen. Passade på att motionssimma lite eftersom min plan på att springa på löpbandet i gymmet sprack. Tydligen var bandet sönder och dom hade inte fått reservdelarna ännu. Typiskt!!! Det är väl egentligen det enda som jag blev besviken på. Har jag planerat något så vill jag gärna att det ska vara så, men som sagt, nu blev det simning istället. Duger det med!!
Väl hemkommen så blev det en lugn och skön kväll med sushi och finalen i Gladiatorerna tillsammans med min flock. Trots att det är fantastiskt skönt att åka iväg på diverse kuligheter, så har jag det ändå bäst hemma hos mina hjärtan...
Kraftansamling
Jag är en nattuggla. Har alltid varit och kommer nog alltid vara. Även om jag älskar långa, mysiga sovmornar så brukar jag inte heller ha något problem med att kliva upp tidigt. Klockan ringer och jag kliver upp. Simpel as that. Kan förklaras med att min mamma är nattuggla och pappa är en "earlybird" som somnar i soffan innan kl 21, och jag har nog ärvt hälften hälften.
Därför trodde jag nog att nattjobb inte skulle vara några som helst problem för mig. Och nä, jag har inga problem att hålla mig vaken. Det stora problemet är att sova på dagen. Att sova längre än till kl 12-13. Och då har vi ändå mörkläggningsgardiner i vårt sovrum.
För att väcka kroppen så tog jag mig ut i skogen för en liten löprunda och så här i efterhand var det nog det bästa jag kunde gjort.
Fåglarna kvittrade, hundarna var glada och luften var uppfriskande. Jag älskar verkligen att springa! Låta tankarna flöda. Eller helt enkelt bara komma på att jag inte har tänkt på något alls den senaste timmen. Benen rör sig framåt av sig själv och det är nästan som en slags meditation. Hela min själ blir lycklig. Så lycklig att jag nog skulle klara att jobba en natt till.
Eller nä förresten, då orkar jag inte springa imorgon.
Scccchhhhhhh.....
Det ska jag träna på....
Feel good day!!!
Nu ska jag gå ut i skogen och fånga dagen!! Words
Sometimes you will never know the true value of a moment until it becomes a memory
Smaka på meningen här ovan. Hur ofta inser man när saker och ting händer, att det är just det ögonblicket som är riktigt värdefullt och det man kommer att minnas?
Välkomna
Här kommer det vara en salig blandning av tankar och känslor. Ibland kommer jag blogga ofta, ibland mer sällan. Ibland handlar det om stora saker i livet, ibland små struntsaker. Ibland blir det långt, ibland blir det kort. Välkomna!
