Sorgens grepp
Sorgen har tagit tag i mitt hjärta med sådan kraft att jag går som i ett töcken. Ibland känns det ok, andra dagar så får jag som en overklighetskänsla och vissa dagar är bara nattsvarta.
Hon var en sån självklar del i vårt liv, i vår flock. I 10½ år har hon funnits där. När man vaknar på morgonen, när man lagt sig på kvällen. Vi har hittat på så mycket tillsammans och så nu helt plötsligt så finns hon inte. Det är en helt sjuk känsla.
Men vi vet att hon är hemma hos oss ändå. På kvällen, samma dag som hon somnade in, så hörde vi när hon hoppade ner från sängen i sovrummet. Häromkvällen när jag lagt mig så hade jag puttat igen dörren. Helt plötsligt så öppnas den helt, precis som om hon hade puttat upp den med nosen, så som hon alltid gjorde. Det finns ingen annan förklaring till dessa händelser än att hon är hemma, bara i en annan form, och det gör mig trygg.
Jag kände mig alltid så trygg hemma med henne. Hon var min "bodyguard" och första dygnet utan henne var fruktansvärt. Hade en otrygghetskänsla och panik i bröstet. En slags känsla av "jag klarar inte det här". Men det känns lugnare i kroppen nu. Kanske är det för att hon finns där hemma. Kanske är det för att jag är stolt över mig själv att hon fick ett så värdigt slut som hon fick. Det hade vi lovat henne och det höll vi. Vi gjorde det för hennes skull, för att hon förtjänade ett värdigt slut.
Älskade Liten Java, om du bara visste hur mycket du fattas oss. Vi har älskat dig från första dagen vi såg dig och vi kommer att älska dig för all framtid. Du har för evigt en bit av mitt hjärta. Vänta nu där vid regnbågsbron som du lovade, så att vi kan gå över den som en hel flock när det är dags. Mattes älskade hjärta.
X
Jag tror att man på ett väldigt enkelt sätt kan dela befolkningen i två läger. På ena sidan har vi dom par som inte har några problem att prata om sina ex med varandra. På den andra sidan har vi dom par som absolut inte vill veta något alls om sin partners ex.
Jag är i gruppen som inte alls har problem med det. Snarare tvärt om. Jag vill veta så mycket som möjligt om hur min partner hade det tillsammans med sina ex. Vilka dom var, om dom bodde ihop och i så fall var, vad dom gjorde tillsammans, resor dom gjort osv osv.
Varför?? Jo, för jag anser att våra ex har en stor del i hur vi är som människor nu. Man kan väl enkelt säga att jag är den person jag är idag mycket tack vare mina ex. Allt man gått igenom tillsammans med dom, glada stunder, gräl och upplevelser. Så om man ser det på det sättet så förstår jag inte vad det är som är så hemskt att diskutera sina gamla ex. Jag menar, jag har ju faktiskt levt ett liv innan jag träffade min nuvarande partner och det har han/hon också gjort. Att utesluta sin partners ex är som att utesluta en stor del av ens partners liv. Och iallafall jag är sådan, att om jag älskar någon så vill jag veta så mycket som möjligt om den personen.
Jodå.. Jag försöker!!!
Periodvän
Kan det vara så att man har vänner som bara är menat att dom ska finnas i ens liv en viss period?
Jag har några vänner som jag har känt i hela mitt liv, eller iaf väldigt länge. Sådana där vänner som på nåt vis alltid finns där trots att man inte alltid hörs så ofta. En sån där vän, som man vet att oavsett hur längesedan det var man pratades vid, kan ringa till mitt i natten om det skulle behövas och dom skulle ställa upp utan att blinka. En vän som när man träffas känns som om det var igår man umgicks även om det kanske var flera månader sedan. En riktigt nära vän som vet det mesta om en.
Jag har även "nyfunna" vänner som på kort tid har kommit mig riktigt nära och jag är så otroligt tacksam för att dessa människor har kommit in i mitt liv!!
Och vi ska inte glömma dom "nygamla" vännerna som man har känt länge, men som börjar komma en närmare och närmare och som man känner att man gillar riktigt mycket!!
Sen har det passerat några vänner genom mitt liv som har funnits där för mig, och jag för dom, i perioder. Man har varit väldigt nära vänner och umgåtts intensivt i allt från ett halvår upp till flera år, och så en dag, så poff, slutar man umgås. Först så tänker man inte på att umgänget börjar glesas ut. Det kan vara mycket på jobbet eller livet hemmavid. Man stannar upp och tänker, men shit, vad det var längesedan jag pratade med henne/honom, och så slår man dom en signal. Sen händer samma sak igen. Veckorna går och man upptäcker att nu var det så där längesedan igen. Nytt samtal från ena eller andra hållet, och ofta avslutas samtalen med: "Nu måste vi verkligen träffas snart"...
Men...
Så blir det inte.
Till slut blir veckor till månader och månader blir till år, och man inser att man nog har tappat kontakten. Man kanske har kvar varandra som vänner på facebook men inte ens där kommenterar man varandras inlägg längre.
Hur kommer det sig att det blir så? För oftast är detta personer som man tycker väldigt mycket om och som man skulle vilja fortsätta umgås med. Är det så att man på nåt vis växer isär?
Eller kan det vara så att det inte var meningen att man skulle vara vänner längre? Kan det vara så att det var meningen att jag skulle finnas där för min vän (eller hon/han för mig) under en viss period i livet bara? Kanske hjälpa denna vännen att ta sig igenom något jobbigt och när vännen har kommit på fötter så är mitt uppdrag slut. Mission accomplished liksom.
Kan det vara så? Hur som helst, så saknar jag dessa vänner...
Respekt
Att som artist SE sina fans, DET är stort för mig!!
Jag vill hylla alla artister och andra förebilder som visar respekt och ödmjukhet gentemot sina fans. Det borde vara en självklarhet, men det är långt ifrån alla som inser det.
Att efter en konsert komma ut och skriva autografer, kramas och "mingla" med sina fans.
Att titta sina fans i ögonen och faktiskt lyssna på vad dom har att säga när man träffas.
Att ge respons tillbaka i sociala medier när fansen skriver på facebooksidor eller gästböcker.
Att på riktigt uppskatta ett "fanmail" och att faktiskt även svara på det vid mån av tid.
Att applådera sina fans när artisterna vinner guldplattor eller hamnar högt upp på försäljningslistorna.
Att mitt i en låt under pågående konsert sluta sjunga och fråga hur det står till med en flicka i publiken som gråter.
Det inhyser respekt! För utan fansen skulle artisterna inte vara där dom är idag.
Tränar du?? Skaffa dig en riktig hobby...
Jag kan bli så provocerad av orden ovanför. Tänkte på det när det var en "diss" i Rix morronzoo`s Hissa & Dissa härom dagen. Träning dissades och man skulle skaffa sig en riktig hobby. Men vem är det som avgör vad som är en hobby för en annan människa? Jag har två hobby´s, löpning (träning) och hundarna. Vilket av det tjänstgör som en äkta hobby? Är det mer legitimt att träna hund än att träna sig själv? Eller tvärt om? Eller måste man samla frimärken eller sticka för att det ska räknas som en hobby?
Många verkar tro att bara för att man tränar så är det inte av glädje man gör det utan ett måste. Och visst, för en del så kanske det är så. Dom tränar för att leva upp till andra människors krav på hur man ska se ut. En del kanske t o m tränar bara för att det råder träningsfeber i Sverige nu. För att det är något som alla gör. Gör man det inte så är man "ute" och det kan man ju inte vara, gud förbjude. Det gymmas och det yogas i varenda hörn och gymmen svämmar över av människor som spänner musklerna och kikar på varandra i smyg. På andras kläder, andras muskler och kroppar i allmänhet.
Framförallt löpningen har blomstrat igen på samma sätt som den gjorde på 80-talet. Aldrig har vi väl varit så många som springer som vi gör nu. Gammal som ung, smal som överviktig. Många lopp blir fulltecknade bara några dagar efter att det går att anmäla sig.
En faktor till att just löpningen är så populär tror jag har att göra med lättillgängligheten. Det enda som du egentligen behöver är ett par ordentliga skor, sen kan du utföra din träning var som helst i världen.
Jag springer inte för någon annans skull. Jag springer för min egen skull. För att må bra. För att känna endorfinerna rusa. Det är min tid, mitt lilla andningshål i vardagen. En tid som jag uppskattar och värdesätter något enormt. En tid som jag njuter av och som jag tycker är roligt.
Är det inte just det som är en hobby? Egentid där man gör något som man tycker är roligt och som ger en något...
Underbar upplevelse
Har precis kommit från en spelning med Takida. Eller jag säger som deras sångare Robban, inte spelning utan "deras lilla experiment".
Dom bestämde sig för att göra något helt annorlunda. En sittande konsert, unplugged, som dom kallar för Boxroom Tour. En konsert med "vardagsrumskänsla" och närhet. En lite mer naken upplevelse där man fick se bilder från bandmedlemmarna från att dom var små till nutid. Vissa bilder var "oborstade och ocensurerade" vilket förhöjde närhetskänslan och under konserten fick man ett mobilnummer som man kunde sms:a in frågor till bandet, som dom svarade på live under kvällen mellan låtarna. Det blev en hel del skratt och det var trevligt att få "lära känna" alla i bandet och inte bara frontfiguren.
Låtarna under kvällen var avskalade och vackra och det var en fröjd att se Robban stå rätt upp och ner i jeans, t-shirt, håret i en tofs och barfota leverera låt efter låt med sin underbara röst.
1 timme och 45 minuter gick alldeles för fort och fanns det en "replayknapp" så hade jag tryckt på den om och om igen.
Åldersnöjd
Varför är det så många som vill vara en annan ålder än den man är i just nu?
Många barn vill vara tillräckligt gamla för att få bestämma mer över sig själva, bli myndiga, att få flytta hemifrån eller kanske komma in på det där utestället. Dom vill vara vuxna och försöker att agera och klä sig vuxet redan i 10-års åldern.
Många 30-40 åringar skulle göra vad som helst för att vara 18 år och singlar igen. En del längtar t o m till pensionen för att slippa jobba och kunna resa, pyssla i trädgården eller bara göra det dom behagar hela dagarna. Sen har vi dom som är galet rädda för att bli gamla. Det botoxas, opereras och smörjs krämer till höger och vänster. Minsta lilla rynka skapar panik och framkallar hysteriskt glassfrosseri för tröst.
Många äldre drömmer om sina yngre dagar, att få vara unga och kanske friska igen. Kanske slippa ensamheten som så många upplever på ålderns höst. Att få ha ett jobb att gå till igen och känna sig behövd i samhället.
Jag erkänner, nog kan jag också se mig själv i spegeln och ogilla att mitt ansikte fått rynkor. Att det har börjat komma lite gråa hår på huvudet. Att saker och ting börjar dra sig neråt av gravitationen. Visst skulle det vara najs att vara yngre. Inte ha lika mycket ansvar. Men livet är alldeles för kort för att inte leva i den åldern man är i. Och helt ärligt så tror jag att den åldern jag är i nu helt klart är den bästa. Jag är inte ung och "dum", men jag är inte gammal heller. Jag är liksom "ung" med en hel del livserfarenhet. Jag trivs med att vara "snart 40".
Varför gå och nojja över något som man inte kan göra något åt? Vi blir äldre. That´s life! Oavsett hur gammal man är så är vår bästa tid nu. Det är allt vi har. Nu. Njut av den och din ålder.
Unga och rörelse
Hur ska våra barns framtid se ut när dom knappt rör på sig i sitt vardagliga liv?
När jag var barn så var rörelse en naturlig del av mitt liv. Var jag inte ute och cyklade med kompisar så var jag ute och cyklade långa härliga rundor med min pappa runt grannskapet. Så fort man träffade kompisar så var det hopprep, twist, utforskning av skogsdungar eller spela fotboll på någon gräsplätt någonstans. Var man hemma och inte hade nåt att göra så behövde man bara gå ut på gården, där fanns hur många barn som helst alla leka med och det var mestadels aktiva lekar. Lekar man blev andfådd och lite svettig av. Hade man varit inne länge någon dag så fick man ofta höra från sina föräldrar: "ut och lek med dig, du kan inte sitta inne hela dagen". Hur många föräldrar säger så till sina barn idag?
I skolan så främjades rörelse. Visst hade man velat vara inne på rasten ibland, men vår lärare var noga med att vi skulle gå ut för att få luft och röra på oss så att vi skulle orka sitta still och koncentrera oss på lektionerna. Vi hade gympa två gånger i veckan + att man hade "fria timmen" där man kunde välja vad man ville göra och då fanns det många val som var någon sorts rörelse.
Något av det roligaste jag visste inträffade någon vecka innan skolavslutningen på våren. Då hade hela skolan en brännbollsturnering och alla klasser mötte alla. Vi hade ofta friluftsdagar där man fick prova på allt möjligt, från luftgevär till ridning. Vi besökte även simhallen flitigt där stor fokus var på att lära sig simma eller att bli bättre på det. Man tog olika simmärken och man var alltid lika stolt när man kom hem med ett nytt och kunde visa upp hemma.
Många av dagens barn leker och umgås så här.
Dom här barnen har föräldrar som är i samma ålder som mig och har antagligen haft en liknande uppväxt med rörelse som ett naturligt inslag i sin vardag. Föräldrar som vet hur viktigt det är att man rör på sig för att kunna ha en kropp som ska fungera hela livet. Hur kan man som förälder tycka att detta är ok?
Psykiskt sjuk? FY skäms!!!
Varför är det fortfarande belagt med så mycket skam för att man har en psykisk sjukdom? Eller är det bara den äldre generationen som fortfarande känner så? Det är lite skamligt att ha "dåliga nerver" och hamna på "hispan". Och med äldre menar jag närmare pensionsåldern och uppåt. Det döljs för vänner och oftast vill man inte ha besök på sjukhuset även om det är en del av den viktiga läkningen, kontakten med andra människor.
Den yngre generationen är mer van vid olika psykiska diagnoser. Det är olika bokstavskombinationer till höger och vänster. Det skrivs om utmattningsdepressioner ända ner i skolåldrar och uttrycket att "gå in i väggen" är något som många slänger sig med daglig dags när det är lite jobbigt på jobbet, utan att faktiskt veta vad det verkligen handlar om. Att ha gått in i väggen på jobbet botar man inte med en öl på krogen på lördag kväll och pizzahäng i soffan på söndagen, för att sedan gå tillbaka till jobbet på måndag igen.
Vad som ofta glöms bort är att en psykisk sjukdom inte bara drabbar den insjuknade, utan det drabbar även hela familjen och dom närmsta anhöriga. Det är uppgivenhet, sorg, förtvivlan och maktlöshet som slår hårdast och hur man än vänder sig så blir det oftast fel. Det kan föra familjemedlemmar närmare varandra eller splittra hela släktskap.
Jag är glad att det i medier har börjat lyftas fram mer. Det har nyligen gått en reklamjingel på radion där dom säger att 1 av 4 kommer under sitt liv i kontakt med någon form av psykisk sjukdom, antingen genom att själv drabbas eller att få vara anhörig eller vän till någon som drabbas. Min tanke på det blir, BARA 1 av 4??? Jag tycker det låter lite.
Min uppfattning är att dom flesta känner någon som har någon form av psykisk åkomma, om man tänker efter lite.
Traditioner
Är traditioner viktiga? Jag måste nog svara både ja och nej på den frågan. Jag tror att det var viktigare för mig när jag var yngre än vad det är nu. Men vad beror det på? Beror det på att jag inte har några egna barn som har ett barns förväntningar inför en högtid? Eller kan det vara för att man har ett arbete som måste bemannas dygnet runt, alla dagar på året? Man kan inte komma undan utan måste jobba några av högtiderna. Som nu t ex, jobbar jag hela påsken, och ja, det känns faktiskt helt ok. Eller är det bara för att högtiderna inte firas med samma personer och på samma sätt som förr?
Förr firade jag alltid påsk i Rapenskår utanför Skepplanda hos min moster och morbror. Alla kusinerna från mammas sida var där och det var mat i massor. Alla barnen fick stora påskägg med så mkt godis att man inte orkade äta upp och man umgicks utan tv. Påskhelgen var även ett slags infirande av vårens ankomst. Vi brände gräs för att det skulle växa upp friskt, fint och grönt gräs till sommaren och jag minns hur stolt jag var när jag var tillräckligt gammal och fick vara med och ha ansvar för en liten bit av "branden". Man stod och vaktade med en risruska och bestämde hur långt och hur mkt det skulle brinna. Jag minns lukten under tiden och hur man luktade efteråt. På kvällen när det hade blivit mörkt hade vi en stor påskbrasa som vi tillsammans hjälpts åt att samla ihop till.
Påsken var helt klart en favorithögtid tillsammans med midsommar som firades hos min pappa i Kvarnvik ute på Orust tillsammans med mina kusiner på pappas sida.
Men varför känns inte högtiderna lika viktiga nu längre?
Frågan är om jag har vuxit ifrån mina traditioner eller flyttat ifrån dom...
Med dessa funderingar vill jag önska alla en riktigt Glad och härlig Påsk, för det har jag!!
Förbud
Häromdagen drog en vän igång en utmaning: "Inte äta godis under april månad". Jag tackade fort ödmjukt men bestämt nej tack. Förbud är inte min grej. Verkligen inte. Jag har haft många förbud under mina år som har handlat om saker man inte ska äta. Inte äta godis, inte äta "snacks" (typ chips, ostbågar), inte äta rött kött, inte äta kolhydrater, ja, you name it.
Sist som jag hade "förbud" var för några år sedan som jag testade att äta efter GI-metoden. Den är indelad i olika faser när man börjar med "dieten" och i den första fasen så ska man undvika kolhydrater så gott det går. Alltså inget bröd, pasta, potatis, ris och frukt. Alltså allt det som jag gillar. Jag tyckte det var fruktansvärt och helt plötsligt så kunde jag inte tänka på annat än goda pastasallader, krämiga rotfruktsgratänger och frukt i massor. Jag drömde t o m om pastaskruvar på nätterna. Nog för att mat är något jag verkligen gillar och tänker mycket på, så var ju det här löjligt. Kände mig desperat och kunde lätt gått in i skafferiet och knaprat på en okokt pastafjäril.
Det är något som händer i mig när jag inte "får äta" en speciell sak. Istället för att hjärnan kopplar bort det så blir den inställd på det, som en missil. Asjobbigt! Och skulle jag, gud förbjude, stoppa en förbjuden sak i munnen så går det absolut INTE att bara ta en.
Så nä, förbud går fetbort för mig...
Utryckning
Såg ni dokumentären om den stora olyckan på Tranarpsbron i söndags? Jag blev helt fascinerad. Ja, alltså inte av själva dokumentären, för den tyckte jag var ganska platt, men av killen. Nu vet jag inte om han jobbade för polisen, ambulansen eller brandkåren, men han berättade att när han var på väg dit med sin kollega i utryckning med blåljus och siren så blir han omkörd av både personbilar och långtradare. Anledningen till att han inte kunde köra lika fort som dom brukar under utryckning var ju pga rådande väderlek, mkt mkt tjock dimma och blixthalka. Och min fråga blir ju då, HUR tänker dom som kör om?? Tänker man inte alls? Är man inte rädd om varken sitt eget liv eller andras?
När man ser hur många beter sig i trafiken så är det ett under att det inte sker fler olyckor än vad det gör. I somras var vi nere på Orust i Bohuslän och var med om två ganska obehagliga situationer.
Ena gången hade vi varit på Liseberg, klockan var sent på natten och vi var på väg tillbaka till min pappa på Orust från Göteborg. På landsvägen när vi kommit över på ön får vi möte av en bil som kör så fort (jag vet inte ens om jag kan uppskatta hur fort den körde, men jag överdriver nog inte om han/hon låg runt 150 km/h) så att vinddraget från bilen när den kör förbi gör så att vi kastas åt sidan. MKT obehagligt! Och det hade räckt att han/hon bara tappat lite kontroll och touchat vår bil, så hade det gått illa.
Andra gången var vi på väg och skulle handla. Körde mot Torp (ligger strax innan Uddevalla) på slingriga landsvägar som det är på öarna på västkusten. Bakom oss kommer det en postbil ganska fort. Gör en massa idiotiska omkörningar och kör även om oss. När den ska köra om bilen framför oss, så kastar han sig ut i en liten uppförsslänt där vägen är dold bakom en kurva. Naturligtvis får han möte när han är mitt för bilen han kör om. Som tur var så hann den mötande killen i bilen reagera och kastade sig in på en parkeringsficka som han turligt nog hade precis bredvid vägen där han körde. Hade inte den funnits där hade antagligen inte varken postkillen eller familjen i den mötande bilen levt idag. När vi körde förbi familjen i bilen så såg man hur chockade dom var. Killen satt bara där och slog ut med händerna. Postbilen fortsatte att köra om bil efter bil och till slut så tappade vi den ur sikte. Vi pratade om att man borde ha ringt till posten och pratat med den här killens chef. Dom kanske skulle tycka det var intressant att veta hur sina medarbetare beter sig i trafiken med postens bilar. Och det sjuka är, när vi kommer till ett trafikljus någon kilometer längre fram så kan ni gissa vem som står där vid ett rödlyse. Jo, just det, postbilen. Så mkt tid vann han på att köra fort, göra idiotiska omkörningar och riskera både sitt eget och andras liv.
Tänk om folk kunde tänka ett steg längre....
Ren njutning
Hemkommen från två dagars spavistelse på Hotell Lappland i Lycksele. Mamma och jag for dit och firade hennes 70-års dag och det var verkligen helt fantastiskt.
Själva spaavdelningen kändes betydligt "nyare och fräschare" än övriga hotellet, men jag ska absolut inte klaga på rummen. Sköna sängar, minisvit med soffgrupp och bastu i badrummet. Kunde ju varit värre.
Jag passade på att ta två behandlingar. En rygg och nackmassage och en fotbad med fotmassage. När jag gick till receptionen för att säga att vi kommit så stod det en jättegullig kille där. Min "gaydar" reagerade och när det sen visade sig att han skulle ha hand om mig på båda mina behandlingar så fick jag det även bekräftat. Jättetrevlig kille som hette Kim och vi pratade och skrattade oss igenom den 1½ timme som jag var där. En sak är då säker, ska jag dit någon mer gång så ska jag boka honom. Han var grymt duktig på att massera och han var inte rädd för att ta i. Det kändes även att han kunde det han gjorde. Och hejja mig för att jag sa det till honom och inte bara tänkte det.
Det fanns en tillhörande relax där man kunde sitta och vila lite när man inte var inne på behandlingar, badade bastu, simmade i poolen eller bubblade. Kan tänka mig att det är fantastiskt vackert där en sommarkväll. Hela spaavdelningen har panoramafönster som vätter ut mot Ume älv.
Det som är så underbart när man är inne på såna här ställen är ju att det är varmt och skönt, inte så där "badhuskallt" som det är i vanliga simhallar. Att sitta där och vifta på tårna, dricka lite vatten och äta en frukt var som balsam för själen.
På kvällen var vi inne på hotellets restaurang och åt middag. Fantastiskt gott och trevlig servitör.
Dag 2 skulle vi åka hem och efter en superduper god hotellfrukost tillbringade vi hela förmiddagen inne i spaavdelningen. Passade på att motionssimma lite eftersom min plan på att springa på löpbandet i gymmet sprack. Tydligen var bandet sönder och dom hade inte fått reservdelarna ännu. Typiskt!!! Det är väl egentligen det enda som jag blev besviken på. Har jag planerat något så vill jag gärna att det ska vara så, men som sagt, nu blev det simning istället. Duger det med!!
Väl hemkommen så blev det en lugn och skön kväll med sushi och finalen i Gladiatorerna tillsammans med min flock. Trots att det är fantastiskt skönt att åka iväg på diverse kuligheter, så har jag det ändå bäst hemma hos mina hjärtan...
Kraftansamling
Jag är en nattuggla. Har alltid varit och kommer nog alltid vara. Även om jag älskar långa, mysiga sovmornar så brukar jag inte heller ha något problem med att kliva upp tidigt. Klockan ringer och jag kliver upp. Simpel as that. Kan förklaras med att min mamma är nattuggla och pappa är en "earlybird" som somnar i soffan innan kl 21, och jag har nog ärvt hälften hälften.
Därför trodde jag nog att nattjobb inte skulle vara några som helst problem för mig. Och nä, jag har inga problem att hålla mig vaken. Det stora problemet är att sova på dagen. Att sova längre än till kl 12-13. Och då har vi ändå mörkläggningsgardiner i vårt sovrum.
För att väcka kroppen så tog jag mig ut i skogen för en liten löprunda och så här i efterhand var det nog det bästa jag kunde gjort.
Fåglarna kvittrade, hundarna var glada och luften var uppfriskande. Jag älskar verkligen att springa! Låta tankarna flöda. Eller helt enkelt bara komma på att jag inte har tänkt på något alls den senaste timmen. Benen rör sig framåt av sig själv och det är nästan som en slags meditation. Hela min själ blir lycklig. Så lycklig att jag nog skulle klara att jobba en natt till.
Eller nä förresten, då orkar jag inte springa imorgon.
